Familjen Strömbeck flyttade till Skogshem i Stålebo 1993, men satte sin egen prägel på huset genom att kalla det för Sjöberga. De tre systrarna, Clara, Lotta och Frida hade tidigare ridit på ridskola och mamma Britta var gammal hästtjej, så familjen byggde ett stall vid huset och de hyrde några ponnyer som barnen började rida på. Britta köpte sig efter hand en egen häst, halvblodstoet Amanda som Britta bland annat tränade dressyr med.
Även pappa Fredrik ville ha en häst att rida ut med och på Partille Ridklubb hittade de 18-åriga Dante. På ridskolan kallades han för Dante Den Förskräcklige, han var trög och ville knappt gå från medellinjen efter uppsittning. “Honom tar vi!” sa Fredrik och de köpte Dante för en symbolisk summa. När Dante slapp ridskolan blev han både piggare och gladare och den lugna 18-åringen de köpt blev en busig unghäst på nytt. Det var inte riktigt vad de hade räknat med, men Dante blev kvar hos familjen under hela sitt liv.
Lotta och Dante "Den Förskräcklige"
Träningarna hölls dels i manegen i Gullringsbo och dels i paddocken som klubben underhöll. Den gamla tennisbanan som paddocken var byggd ovanpå trampades ibland fram, och dammet färgade hästarna röda. Lamporna som hängde i linor över ridbanan byttes ut till lampor med metallstolpar. Klubben köpte en liten klubbstuga i byggsats som medlemmarna hjälptes åt att bygga och måla. Ett hinderförråd byggdes och även några bänkar där publiken kunde sitta. Intill paddocken stod en grön gammal rostig vagn som användes som domartorn. Vid tävlingar red man fram på ängen mot vattnet nedanför paddocken och eftersom paddocken bara hade en enda grind var tävlingsekipagen tvungna att passera publiken på väg in på tävlingsbanan. Därför satte man en andra grind på kortsidan för att kunna släppa in tävlingsekipagen genom.
Hans Eliasson på hästen Saloon var master på Hubertusjakten ett år
Dressyrlektionerna hölls på den tiden av Lallo Petersson som var en känd och uppskattad tränare på hög nivå. När han höll träningar hördes hans röst i hela Stålebo. Han hade även en stor portion humor, han kunde säga:
-Hästen har en stor knöl på ryggen, du måste hoppa av! varpå ryttaren förskräckt hoppade av för att undersöka hästen.
-Nu är knölen borta.
Frida (t.h.) på Peggy Sue, Shettlandsgalopp på Scandinavium Horse Show -98
Till en början höll Jenny Andersson, som tävlade för Nääs RF hopplektioner i Stålebo. Det var många ponnytjejer som var med och tränade. Efter några år ersattes Jenny av Pernilla Törnqvist och kraven ökade på tjejerna. Därefter började Anna Emanuelsson att hålla i träningarna, då höjdes nivån rejält och tävlingsandan började väckas hos Stålebos ponnytjejer. Den förra tränaren Pernilla blev istället lagledare och systrarnas hyrponnyer byttes ut mot egna ponnyer. Förväntningarna skruvades upp, nu var tävlingarna ingen lek längre. Det var inte helt lätt till en början, ponnyerna vägrade ut sig och tjejerna grät. På tävlingarna var de relativt okända och i publiken fanns ingen som hejade på och peppade när de tävlade, så tjejerna fick vara hejarklack åt varandra. De hade röda jackor och kepsar med Stålebo RK’s emblem och tjoade och hejade på från läktaren.
-STOLLARNA I STÅLEBO, DOM ÄR BRA MÅ NI TRO!
Allt eftersom kraven höjdes så köptes nya ponnyer. När en tjej köpte en ny bättre ponny ville de andra tjejerna ha en ännu bättre. Med C-ponnyn Nacy lyckades Lotta ett år vinna SM-guld i individuell hoppning. Den hårda träningen gav resultat och ponnylaget tog sig till Div II och fler duktiga ponnyryttare utifrån rekryterades till laget. Något år senare lyckades de ta sig till Div I och vann guld. Året därpå vann de även SM-guld i laghoppning och Stålebo RK hade fått en plats på kartan. Trots att laget var ute och tävlade så mycket var hemmaklubben fortfarande viktig och KM var lika populärt som tidigare. Samma år som laget vann SM i hoppning vann Lotta även KM dressyr med sin D-ponny Viggo.
Maskeradhoppning, Lotta på Dante och Clara på Love Story
Storasyster Clara var mer engagerad på hemmaplan. Hon startade upp en ungdomssektion som hon blev ordförande i. Ungdomssektionen hade bland annat träningar, lekar och tävlingar, och på Hubertusjakten fick barnen sin alldeles egna jakt och upplopp. Även tävlingar med käpphästar hölls, Stålebo US var verkligen före sin tid!
Mamma Britta tog över ordföranderollen efter att Roland Nilsson fick jobb på Flyinge och avslutade sitt långvariga ordförandeskap i Stålebo RK. Britta hade varit engagerad i styrelsen tidigare, men tyckte det var tufft att ta över ordförandeskapet efter Roland. Döttrarnas ridning tog mycket tid och hon hann inte med att tävla så mycket själv, även om hon var med i dressyrlaget under en tid. När ögonstenen Amanda fick tas bort skaffade hon ingen ny häst.
Britta och Amanda vann KM i dressyr ett år
Döttrarna däremot är fortfarande aktiva inom ridning. Lotta har en hästgård i Lindome där hon föder upp hästar. Hon tävlar fortfarande, även om hon tillfälligt lagt tävlingskarriären på hyllan. Lillasyster Frida har två hästar uppstallade hos Lotta, en tävlingshäst som hon tävlar hoppning upp till 130 med och en oinriden unghäst som förhoppningsvis är en framtida stjärna. Storasyster Clara bor i Jonsered och har sadlat om till islandshäst. I Stålebostallet har hon en egen häst, Stefnir, som hon tävlar på hög nivå med, och Tign som hon äger tillsammans med sin pojkvän Ingvar.
Stålebo RK 50 år