När Ingrid Gunnarsson flyttade till Nysäter 1965 blev hon god vän med Gunhild Hallén, som på den tiden hyrde Gullringsbo av kammarherre Bratt. Gunhild hade sina hästar i stallet tillsammans med kammarherrens två hästar. När kammarherre Bratt ville att hans son skulle ta över Gullringsbo blev Gunhild och hennes familj tvungna att flytta. I samma veva blev Bondegården, som ligger precis ovanför Nysäter till salu och då köpte Gunhild och hennes familj Bondegården och flyttade dit.
Gemenskapen i området var stor, man umgicks familjerna emellan och hade fester ihop. Särskilt Ingrid och Gunhild umgicks mycket och för att underlätta umgänget röjde de upp en stig mellan Nysäter och Bondegården, och öppnade upp stengärdsgården så att man enkelt kunde gå emellan husen. Ingrid var inte ridkunnig till en början, men Gunhild var entusiastisk och tyckte Ingrid skulle lära sig att rida, så hon höll privatlektioner för Ingrid.
Firande av kammarherre Bratt
1970 kom Gunhild på idén att starta upp en ridklubb för att främja sammanhållningen mellan traktens ryttare och hästägare. Hon bjöd in intresserade i området till sitt hem på Bondegården och engagemanget var stort. På den tiden fanns det inte riktigt lika många stall i området som idag, men tillräckligt många för att de skulle kunna bilda en förening runt sitt intresse. I anexet bredvid bostadshuset på Bondegården bodde Roland Nilsson – som senare skulle komma att bli chef för Flyinge. Han var då i 20-årsåldern och hade en häst inackorderad i Gunhilds stall. Roland blev vald till ordförande för föreningen, Ingrid Gunnarsson blev vald till sekreterare och Mats Widén valdes till kassör. Namnet på föreningen blev Stålebo Ridklubb.
Strax efter att föreningen skapats så utlystes en tävling för bästa förslag på klubbmärke. Vinnare av tävlingen blev Gunhild Halléns son Dag Hallén som kom med det förslaget som vi än idag använder till vår föreningslogotyp.
Firande av kammarherre Bratt
Det fanns ingen ridskola i området och det fanns ett stort behov av ridlektioner för såväl unga som äldre ryttare. Att organisera lektionsverksamhet blev därför klubbens första uppgift. Utbildningen skedde framför allt i manegen i Gullringsbo, där de som var duktiga ryttare höll lektioner för de andra i början. Efter hand hyrde klubben även in externa tränare till sina utbildningar, men manegen var liten och man började undersöka möjligheterna till en större gemensam ridbana. Ovanför Granstugan, där KG Bjerkander bor idag, låg en gammal tennisbana som från början var anlagd åt tjänstemännen på Jonsereds Fabriker, men som nu låg övergiven och bortglömd. Föreningen frågade om de fick lov att göra om tennisbanan till en ridbana och de fick de. Tennisbanan var liten, så de fick utvidga ytan för att få en rejäl ridbana att rida på och föreningen gjorde allt jobb med ridbanan själva. Så småningom kunde även belysning sättas upp vid ridbanan, som används av klubben än idag.
Firande av kammarherre Bratt
Området runt paddocken ägdes av Jonsereds Fabriker och var i princip orörd. Klubbens medlemmar lade mycket tid och engagemang till att bygga terränghinder i skogarna och på fälten. Till en början ordnades en del klubbtävlingar, främst i banhoppning och terräng, men klubben ville satsa på större tävlingar. De ansökte till Ridfrämjandet för att kunna bjuda in andra klubbar till tävlingar. En kontrollant från Ridfrämjandet skickades ut för att se så att ridklubben uppfyllde kraven, vilket den gjorde och fick då garant för att kunna anordna större tävlingar. På den tiden fanns det mer mark att disponera och den goda kontakten med familjen Bratt gjorde att terrängtävlingar kunde hållas på Gullringsbo-fälten, där även bilar och transporter kunde parkera inför tävlingar. Där hölls också DM i terränghoppning som drog många deltagare och stor publik, men det var ett stort arbete bakom. Klubbens medlemmarna röjde banor, byggde terränghinder och ställde upp som funktionärer, det startades upp ett sekretariat och en banveterinär togs dit för tävlingen.
Distriktsmästerskap i terränghoppning
Ingrids döttrar tävlade och dottern Christina blev flerfaldig distriktsmästare i både terränghoppning och banhoppning med familjens häst. När döttrarna blev äldre tappade de så småningom intresset för ridningen och då försvann även Ingrids engagemang i föreningen, men hon bor fortfarande kvar i huset på Nysäter. Idag är hennes barnbarn, Christinas dotter Lisa aktiv i klubben och blev nyligen invald i klubbens styrelse.
Stålebo RK 50 år